Alla människor behöver närhet och varaktiga relationer för att må bra och för att utvecklas. Vi är helt enkelt förutbestämda att leva ett liv i nära samspel med varandra och egentligen behöver ingen frivilligt leva sitt liv ensam eller finna sig i ett dåligt fungerande förhållande.
Enskilda individer (individualterapi)
Människor kan ha olika bekymmer i samband med relationer. Vissa personer lever ensamma eftersom de inte förmått ingå en tillfredställande relation. De kanske drömmer om den stora kärleken och kastar sig mellan längre och kortare relationer men får det aldrig att fungera. Andra upprepar icke fungerande beteendemönster i sin relation och blir inte riktigt nöjda med förhållandet.
Par (parsamtal/parterapi)
Det kan också vara så att man i sin relation hamnat i beteenden som gör att livet känns besvärligt. Den närhet, glädje och passion som fanns där från början har svalnat och man kan upptäcka att det är allt svårare att prata med varandra. Särskilt påfrestande kan situationen upplevas då man inser att även barn i familjen kan påverkas negativt. Ibland behöver människor hjälp med att hantera sin svartsjuka som upplevs förgöra relationen. Att leva i olika familjekonstellationer, och inte i en kärnfamilj, gör att man kan behöva stöd och guidning för att fungera bättre i ett annat slags förhållande. Då och då händer det att par behöver stöd och hjälp med att avsluta relationen på ett bra sätt. Parterapi, IBCT (Integrative Behavioral Couple Therapy) som jag oftast använder grundar sig på kognitiv beteendeterapi med acceptansarbete och är till effektiv hjälp för att kunna uppleva glädjen i relationen igen.
Parterapi med acceptansarbete passar för alla typer av par, oavsett sexuell läggning eller samlevnadsform.
Familjer (familjeterapi/familjerådgivning)
Det är inte ovanligt att samtliga i en familj behöver stöd och beteendeförändring. För var och en av familjemedlemmarna utformas KBT-metoden individuellt och hänsyn tas till individuella och gemensamma svårigheter samt barn/ungdomars utvecklingsnivå. Föräldramedverkan kan vara nödvändig och är en viktig del av behandlingen i synnerhet vid insatser för barn/ungdomar med olika neuropsykiatriska svårigheter (t.ex. ADHD/ADD).